Att sätta ord på en känsla..

Ja, det är tur man inte minns allt sedan man var liten, för vilken sjuk frustration man måste känna när ingen förstår vad man vill förmedla. Likaså vilken enorm glädje när man kan förmedla det man vill! Inte konstigt att våra små får mindre utbrott då och då..

Min lillfis, två år om någon vecka eller så, har senaste dagarna imponerat stort på mig! Han har länge kunnat svara ja/nej på frågor och kunnat välja om han får alternativ, då med svar ja/nej eller genom att peka.

I måndags stod jag framför hans garderob och funderade över kläder, tänkte högt som jag alltid gör och frågade Edwin om han ville ha Bärgarn-tröjan samtidigt som jag tog fram den. Han svarade "nej", och när jag satte mig för att ta på honom den sa han nej igen, varpå jag frågade vad han skulle ha på sig. "Tåg", blev svaret och han gick till garderoben för att peka på den och upprepa "tåg". Gick fram och tog fram hans orangea tåg-tröja och då skuttade han av glädje. Frågade om det var den han ville ha och fick ett glatt "JA" till svar. Sötunge! Klart han fick ha sin tågtröja <3 p="p">

Igår väckte han mig vid åtta och kom fram till mig, pekade sig i munnen och sa "hungaa" (=hungrig), det är helt nytt för honom, så har han inte gjort tidigare. Frågade om han var hungrig, och han svarade "JA" och gjorde en liten segerdans. Frågade sedan vad han ville ha till frukost och han svarade "Gröö" (=gröt) så det fick han.

Åh vad jag tycker han är tuff som förmedlar det han vill!